Ann Söderlund: ”Firar jul med småterrorister och en utbränd pappa”

Efter reklamen: 8 julfilmer du inte får missa

Våra gäster säger hej då efter en trevlig uppesittarkväll (där männen satt mycket som sagt, medan mammorna fixade mat, julklappar, traditionella julbilden – och hej då alla planer på att ”fira jul som en pappa”).

Jag går in i vardagsrummet och hamnar i (och nu är allt jag skriver ett historiskt understatement) chock. Vardagsrummet är inte längre ett vardagsrum med soffa och tv. Vardagsrummet har under några få halvobevakade timmar förvandlats från "nystädat rum i selekskiftesvåning i Vasastan", till en krigsskådeplats. I jakten på skyldiga ekar Emil i Lönnerberga pappas upprivna röst efter ännu ett av sonens hyss. Tyvärr har jag ingen plats för en snickarboa. Men jag har fem söner.

I morgon är det julafton och min "goda planering" och "framförhållning" framstår med ens som en film som började som en charmig romcom och slutade som en dokumentär om Saddam Husseins sista timmar. Eller som 90-talets julklassiker Ensam hemma. Handling: åttaåriga Kevin McCallisters (Macaulay Culkin) familj och ett gäng släktingar åker på semester till Paris över jul och glömmer Kevin hemma på vinden med två klantiga inbrottstjuvar. Deppig åttaåring? Inte alls. Kevin lever loppan med Pippi som klar livsinfluencer.

”Köper en enkel till Paris”

Vänta nu förresten genikvinna! Kanske är det exakt vad jag ska göra? Köpa en enkel till Paris, ta in på hotell Ritz och glömma barn, man och släktingar hemma i den STORA lägenheten. Gently reminder. Det går ju inte då man inte får åka någonstans. Inte ens skridskor. Jag är alltså locked down med ett gäng småterrorister och en utbränd pappa som har fått en diffus ögonsjukdom och...äsch orkar inte ens gå in i mancold-debatten så här nära välsignade dagar. Men än har jag några timmar på mig att nervsammanbrotta på ett traditionellt kvinnligt det-lackar-mot-jul-sätt.

– Bobo och Frasse vad är det som har hänt här?????
– Vem har öppnat paketen????
– Hur kan alla julkulor i granen inte vara i granen längre???? Nu blir det inga paket från tomten!!!!

Frasse och Bobo tittar på varandra som Justin Bieber och Shawn Mendez i nya videon Monster. Coolare än isen på ishotellet i Jukkasjärvi. Mina hot är så ihåliga att toarullen framstår som en vacker julfresk i jämförelse. Gör dom high five förresten? Plötsligt är allt suddigt. Eller så har jag blivit smittad av Mathias diffusa ögonsjukdom.

– Då sticker jag och spelar padel med grabbarna älskling! Det är i Älvsjö så det blir sent! Älskar dig! Du är bäst! Så god mat!

Publikfrieriet avslutas med en smällkyss och nyp i rumpan och nu är jag helt säker på att jag blivit min egen mamma.

– KANONERS! HÄLSA MARKUS OCH KILLARNA! skriker jag i falsettröst från köket och önskar att jag hade bara en liten napalbomb som kunde smula sönder all disk.

”Jag skulle INTE sitta ensam hemma och knapra på en pepparkaka”

Nonstop christmas. Ånyo. Det var inte så här det skulle vara kvällen före julafton. Då skulle gudfruktiga modern och trygghetsfadern sitta i sitt nystädade hem (ja, jag hade unnat mig städning på köp) och sippa på bubblor och lyssna på ostiga jullåtar med Chris Rea. Jag skulle INTE sitta ensam hemma och knapra på en pepparkaka och fundera över om mitt chocktillstånd nu gått över till "posttraumatiskt".

Just där och då blir det glasklart att det inte alls är försent att fira jul som en pappa. Eller som Kevin McCaulkin i Ensam hemma. Jag tar fram mitt allra bästa champagneglas: en kristalliknande pjäs som jag ärvt av en rysk tsarinna. Efter några glas och stämsång med Carola är jag modig nog att syna slaget vid Lützen. Efter att ha vandrat runt lite bland kulsplittret och motvilligt accepterat det omöjliga i att 2020 ställa sex barn mellan fyra och 14 inför krigsrätt utan att få opinionen mot sig, borstar jag tänderna och lägger mig överst i barnens våningssäng.

När bubblorna gör sig påminda och pockar på kisspaus klockan 01 går jag på toaletten. I vardagsrummet, som ligger bredvid toan, lyser julstjärnan i sin röda varma ton, granens kulor är...i granen. Kuddhögarna står prydligt bredvid varandra i soffan. Ingen eld, ingen rök, inga lik, inga leksaker, ingenting... I köket: samma mirakel. Handdiskad porslin på kökshandduk. Jultårtan inplastad. Flaskorna prydligt i papperspåse på golvet. Vem är den lille julnissen som fått kämpa för gröten så tappert julaftons på natt? Blossande som ett tomtebloss kryper jag ner och rumpar min skäggige tomte i sängen.

– Mamma? Jag gör klart resten i morgon i köket; sov gott och god jul!

Jag tittar yrvaket upp och inser att det är 18-åringen som skapat julefrid för trötta lilla mor. Inte tomtefar. Så vips är jag tillbaka i överslafen i våningssängen på hotell Ritz med nyladdade vapen och heltäckande nattsärk. Och nu när jag nyktrat till lite grann så tror jag faktiskt att det går helt utmärkt att ställa en 4-åring inför krigsrätt. Trumpwise.

God Jul!