Malin Letser: Sommaren som separerad blir inte som jag tänkte

Efter reklamen: Sandra Beijer: Alla måste få vara mamma på precis det sätt de vill

Jag kramar om mina barn och dubbelkollar att de har sina favoritgosedjur med sig och att badpuffarna är nedpackade. Sedan säger jag hejdå, sätter mig i bilen, startar motorn och skyndar ner längs gatan. När jag har svängt runt hörnet kan jag äntligen släppa ut tårarna som jag har hållit inne hela morgonen. Jag tvingas stanna bilen för att gråta färdigt. Solen gassar, Stockholms gator ligger stilla och jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till.

Efter en intensiv vecka tillsammans med mina döttrar har jag precis lämnat dem hos deras pappa, och nu väntar en evighetslång vecka utan dem. Tankarna snurrar och ingenting känns bra.

När jag nu sitter och skriver den här krönikan har det snart gått ett år sedan den där dagen, ändå minns jag den så väl: oron och känslan av ovisshet – ska det vara så här nu? Hur ska jag stå ut? Det var min första sommar som separerad och jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle må bra igen – varken med barnen eller utan dem.

Veckorna tillsammans med dem var intensiva och det var ovant att göra allting själv. Packa in i bilen, storhandla, hålla koll på solkrämer och hitta på roliga utflykter. Jag kunde inte riktigt njuta av att vara mamma utan kände mig mest stressad och frånvarande. Men veckorna utan dem var ännu värre – då var jag ännu mer stressad och frånvarande utan att veta vad jag skulle göra av min tid. Jag som älskar solen och värmen och stranden minns att jag helst bara ville stoppa huvudet i sanden.

Som tur är stämmer det som alla säger – tiden läker och ger perspektiv. Det senaste året har jag bearbetat, reflekterat och samtalat, både med vänner som har gått igenom samma sak som jag själv och med vänner som lever i en kärnfamilj. Alla har gett mig nya insikter och fått mig att se många fördelar med det liv och de somrar som nu väntar mig, mina barns pappa och våra döttrar.

En av insikterna är att vi alltid kommer att vara en familj, även om vi inte kommer att dela alla utflykter och morgondopp tillsammans.

En annan insikt, eller snarare ett val av synsätt, är att jag på många sätt har fått det bästa av två världar: jag är och kommer alltid att vara mamma på 100 procent men jag har även fått 50 procents utrymme till att fokusera på annat som jag älskar i livet – mitt författarskap, mina vänner, att få vara spontan, busig och utforskande!

En tredje insikt är att jag har blivit mycket mer trygg i mig själv. Jag klarar av saker på egen hand. Jag fixar storhandlingen med två vilda barn som springer i väg i butiken, jag fixar att kolla lufttrycket i däcken och tanka bilen samtidigt som barnen tjatar om en tionde glass inom loppet av några timmar. Det ger en känsla av styrka.

Nu när den värsta stormen har lagt sig kan jag även konstatera att jag har blivit mer närvarande och rolig som mamma. Jag orkar mer, har bättre tålamod och säger oftare JA.

Sist men inte minst – barnen mår bra och längtar efter sommarlovet. De vet att de ska få uppleva massa roliga saker, både med mig och med deras pappa. De kommer att få variation och miljöombyte och de kommer att få vara med en mamma och en pappa som har ork och energi och som har längtat ihjäl sig efter en ny vecka tillsammans med dem.

Exakt hur mina veckor med barnen kommer att se ut i sommar vet jag inte. Vissa saker har vi planerat – resten håller vi öppet, och det känns spännande! Kanske tar vi bilen och åker på en roadtrip, kanske sticker vi ut och tältar eller paddlar kajak, eller så hänger vi bara på en klippa och har med oss smörgåsar, saft och kaffe. Eller något helt annat? Det enda jag vet är att vi ska njuta av tiden tillsammans och att vi ska göra det som faller oss in.

På samma sätt har jag valt att inte planera in alltför mycket under de veckor jag inte är med barnen. Jag vet att jag ska skriva på mitt nya bokmanus – i övrigt kommer mina dagar att vara oskrivna blad som jag fyller med mening allteftersom.

Ovissheten som jag för ett år sedan kände ett obehag inför har idag omvandlats till en känsla av förväntan. Nu när jag äntligen har släppt taget om, och accepterat, att livet och somrarna inte blir som jag hade tänkt mig, kan jag med spänning se framåt och vara nyfiken på vad som väntar. Och jag har bestämt mig för att njuta av varje ny sommardag – både när jag är med barnen och när jag beger mig ut på egna äventyr. Jag känner att jag är värd det, och inte minst - mina barn är värda att ha en glad mamma som mår bra!

Detta är en krönika. Eventuella åsikter är skribentens egna.