Pandemin lämnade Sanna ensam på förlossningen – med ett mardrömsbesked

Barnmorskan går ut ur rummet för att hämta en kollega. Kvar ligger Sanna på en säng, hon är gravid i vecka 33 och har blivit kallad till ett extra ultraljud.

I världen pågår en pandemi och hennes man, Filip, får inte följa med på några kontroller.

Längst ned på skärmen där insidan av Sannas livmoder projiceras står siffran 982. Hon vet inte vad den står för, det är väl något de mäter, hinner hon tänka.

Men snart kommer barnmorskan tillbaka och kollegan bekräftar att mätningen blivit rätt. 982 är antalet gram som apparaten uppskattar att fostret i Sannas mage väger, vilket betyder att det har slutat växa.

Gravid i coronapandemin

När Filip och Sanna Thufvesson fick veta att de var gravida vintern 2019 kunde de knappt tro beskedet. De hade varit tillsammans i tre år och försökt få barn i två.

När det visade sig att de inte kunde få barn på naturlig väg, ställde de sig i kö till att göra IVF. Läkarna kunde plocka ut tre ägg från Sanna och befruktade två av dem. Ett tog sig och kunde kanske bli ett framtida barn.

– Eftersom det varit så tufft innan tänkte vi att graviditeten inte heller skulle gå spikrakt. Egentligen var det först när jag kände de första sparkarna som jag på riktigt vågade lita på att där ligger något som lever, säger Sanna Tufvesson.

Rörelserna i magen kom när hon och Filip satt i varsin solstol vid en pool på Madeira. De hade bestämt sig för att göra en resa innan barnet kom.

–Det var en jättekonstig känsla, som en fjäril som flög omkring där inne. Som vingslag som kittlade till i magen. Det var fint att det hände där när vi var tillsammans.

När planet lyfte mot Madeira hade det mesta på nyheterna redan börjat handla om det nya coronaviruset och några dagar efter att de landat i Sverige igen infördes reserestriktionerna. Det började hållas dagliga presskonferenser på Folkhälsomyndigheten.

När de förstod hur våren 2020 skulle bli berättar Sanna att hon kände sig snuvad.

–Vi hade ganska nyligen flyttat till vårt radhus i Önnestad utanför Kristianstad och jag såg fram emot att få lite nya vänner som också var gravida. Jag har alltid varit simmare och skulle gå på vattengympa men allt sådant ställdes ju in.

– Jag är en person som gillar att ha kontroll, även om jag förstod att man inte kan kontrollera allt med en graviditet såklart. Men nu fick jag läsa på om profylax hemma och gå själv på träffar på mvc. Det var lite svårt att ta in all information själv med gravidhjärna och allt, och förmedla den vidare till Filip. Han blev ju på ett sätt också snuvad på upplevelsen.

”Han mådde inte bra”

Men inställd vattengympa och besöksförbud på mvc skulle visa sig vara oviktiga i förhållande till det som hände i vecka 33.

Tillbaka i rummet på Kristianstads sjukhus.

Nu var Sanna och två barnmorskor därinne.

– De sa att det är en kille i magen, han är liten och har slutat växa, sa de.

– Jag frågade: Är han liten eller väldigt liten? De sa: Väldigt liten, han väger bara 982 gram idag. Sen sa de att han inte bara var liten, utan att han inte mådde bra. Vi ser att det nästan inte finns något fostervatten alls, sa de. Och så förklarade de att han hade börjat "överkompensera och sakta släcka ner sig själv”.

På andras sidan högtalartelefonen kunde Filip, som var på jobbet, höra hur Sanna började gråta där i rummet.

– Jag fick panik och bröt ihop helt. Jag hörde hur han också blev ledsen samtidigt som chocken kom över oss. Jag tänkte att, överlever man om man är så liten?

Låg själv på förlossningen

Sanna blev inlagd på förlossningsavdelning.

På parkeringen nedanför stod ett tält där akutpatienter togs in för bedömning av coronasymptom – och hennes bil med en p-biljett som skulle räcka i två timmar.

Men personalen sa att hon inte skulle få lämna sjukhuset idag. De behövde undersöka mer hur barnet mådde och antagligen göra ett kejsarsnitt inom några dagar.

– Jag vill att Filip kommer hit nu, sa jag, men personalen sa att det inte gick. De sa bara att vi fick avvakta och se hur det såg ut på avdelningen.

Kommande timmar gick personer i sjukhuskläder in och ut från Sannas nya rum. Hon fick en infart, de gjorde fler ultraljud och började mäta barnets hjärtfrekvens.

Till slut förstod personalen att Sanna behövde Filip hos sig för att orka med den jobbiga situationen.

– De lät honom till slut komma någon gång på eftermiddagen men varnade att jag kanske behövde flyttas till BB – och då skulle han bli tvungen att åka hem igen.

Men Sanna och Filip fick stanna båda två och efter ytterligare ett dygn kom beskedet. Sanna var näst på tur och kejsarsnittet skulle göras om någon timme.

Filip fick inte följa med på operationen utan säga hejdå vid en dörr i korridoren.

– Det var personer i gröna operationskläder runtomkring. Vi pratade och sa att nu skulle det ju bli han som får ta hand om barnet de första minuterna. Han sa att jag skulle klara det här bra och att han älskade mig, berättar Sanna och darrar på rösten.

Andades själv

Filip gick tillbaka till rummet – och Sanna in i sig själv. Två team fanns med under operationen, ett för Sanna och ett för David, som de ville att barnet skulle heta.

Sen gick allt bra.

David andades själv och vägde med sina 1115 gram mer än läkarna befarat. Filip hann träffa honom och byta första blöjan, och när Sanna vaknat fick de komma in i rummet med tidigt födda bebisar och träffa honom tillsammans.

– Han var helt fantastisk. Jag fick fatt i hans lilla hand och de lyfte lite på andningsmasken. Han var jättefin, säger Sanna.

Tacksamhet och ångest

Efter några veckor på neonatalavdelning och med hemsjukvård klarar familjen sig själva i radhuset i Önnestad.

–Nu räknas vi som helt vanliga och går på bvc som alla andra. Trots att det var nära att gå så illa så mår David faktiskt fantastiskt bra nu, säger Sanna.

Men vad som hade varit traumatiskt i vanliga fall, fortsätter hon, blev ännu värre mitt i en pandemi.

Tacksamhet – och ångest – är de starkaste känslorna just nu.

– En läkare sa att det rörde sig om något dygn, så hade David inte överlevt. Så även om det här blev en solskenshistoria kan jag få ångest. Att, tänk om jag känt mig förkyld och inte kunnat gå på det första barnmorskemötet, eller om barnmorskan själv behövt vabba och skjutit upp det?