Maja fick en stroke under graviditeten – halva kroppen förlamades

Maja Ullbergs graviditet blev allt annat än en dans på rosor. Nästan omedelbart drabbades hon av ett kraftigt illamående och en plågsam huvudvärk.

– Det var på den nivån att min man, Thomas, frågade mig om jag ville avbryta graviditeten, då han såg hur mycket jag led. Men det ville jag ju så klart inte, berättar Maja för Motherhood.

Runt vecka 20 i graviditeten släppte till deras lättnad de värsta symtomen. Något som dock gjorde att det som stod runt hörnet kom ännu mer som en chock.

”Nu måste vi rädda ditt liv först – för att kunna rädda hans”

Det var en dag som vilken annan, Maja satt vid köksbordet hemma och skulle om en stund iväg och jobba sitt nattskift som sjuksköterska på en akutavdelning.

– ­Plötsligt smäller det bara till i tinningen, och det går som en varm våg längst hela bakhuvudet. Samtidigt blir benet blir helt stumt, och jag kan inte flytta på det. Jag kollar på Thomas och bryter ihop, allt bara snurrar och jag förstår ingenting, säger Maja och fortsätter:

– Jag minns att jag tänkte att ”nu får jag en stroke”. Men samtidigt inte. Det kändes för overkligt, så jag bad först Thomas ringa 1177. Men vi hamnade i kö så till slut sa jag bara ”nej ring 112, jag har fått en stroke”!

Klockan 18.00 larmade Maja och Thomas efter ambulans, klockan 18.25 gjorde hon sin första röntgen.

– Det gick otroligt fort. Men det enda jag kunde tänka på var bebisen i magen - Elliot. Han hade inte sparkat på hela tiden så jag var säker på att nu är det kört.

– Jag insisterade gång på gång att de skulle kolla honom först men vårdpersonalen svarade att ”nu måste vi rädda ditt liv först – för att också kunna rädda hans”. Det var helt overkligt att inse att folk höll på att rädda ens liv.

”Vi hade troligtvis inte levt idag”

Väl i röntgen får Maja en superstark spark inifrån magen. Elliot är vid liv.

– Det var nästan som att han hörde hur jag tjatade och ville markera att ”jag är här – fokusera på ditt nu!!”

Det som utlöste Majas stroke var en kärlmissbildning som hon inte visste om att hon hade, ihop med den påfrestning det innebar för kroppen att vara gravid.

– Det kallas AVM – artär venös missbildning. Graviditeten hade gjort så att blodkärl i hjärnan hade spruckit och orsakat en blödning. Läkarna sa att jag skulle vara glad att det hände då, och inte under förlossningen. Då hade troligtvis varken jag eller Elliot levt idag.

”Inte så jag föreställt mig själv som mamma”

I över en vecka var Maja helt förlamad i vänster axel och ned, och det enda hon kunde tänka på var hur hon skulle göra för att hålla sin son i famnen när han kom.

– Jag låg på IVA (intensivvårdsavdelningen) i en vecka efter blödningen, och under hela den tiden kunde jag inte så mycket som krama åt med handen. Jag visste att jag hade en enorm uppförsbacke framför mig, och att Elliot kunde komma när som helst.

Läkarna hade nämligen redan vid blödningen övervägt att plocka ut honom med ett akut kejsarsnitt.

– De var oroliga att graviditeten var för påfrestande för min kropp. Men jag ville att han skulle få växa till sig mer, vecka 28 är ju väldigt tidigt.

Hon förflyttades till ett rehab-rum vid Danderyds Sjukhus, där ett målmedvetet arbete för att återfå sin rörlighet inleddes.

– Varje dag, från nio på morgonen till fyra på eftermiddagen, gjorde jag övningar med min arm. Mitt enda mål var att kunna hålla Elliot när han kom. Samtidigt mår jag dåligt psykiskt. Tankarna bara far i huvudet: ”ska jag sitta i rullstol eller vara förlamad resten av mitt liv? Hur ska jag kunna ta hand om mitt barn?” Det var inte så jag hade föreställt mig själv som mamma.

Ingen kärlek vid första ögonkastet

Kejsarsnittet planerades och genomfördes i vecka 33, och allt såg ut att gå bra. Maja hade nästan helt lyckats återställa sin rörlighet i vänster arm. Men det blev ingen kärlek vid första ögonkastet.

– Elliot föddes vid elva men jag träffade honom först fem på eftermiddagen, då han fördes till neonatalavdelningen och jag låg på post op. Jag var rätt ledsen över det och när jag väl såg honom var jag helt likgiltig. Jag minns att jag tänkte ”ja, det var väl en gullig bebis” men inte mycket mer än så. De där rosa molnen som jag hade sett framför mig att jag skulle skutta på, fanns inte.

Dagen efter kollapsar Elliots lunga, och efter akuta åtgärder hamnar han på neonatalintensiven. När Maja och Thomas får träffa honom igen så är läget stabilt, men den lilla 2200 gram späda bebisen är uppkopplad med flera slangar och katetrar.

– Då är första gången jag tänker att ”det där är mitt barn”. Jag kände där och då att om det händer honom någonting så vill jag liksom inte leva. Jag skulle offra mitt liv för den här lilla personen. Det tog lite tid innan den insikten kom men när den väl kom så kom den rejält.

Ett band på en annan nivå

Efter en månads vård på neonatalavdelningen fick Maja, Thomas och Elliot äntligen åka hem. Maja var fortfarande nästan helt förlamad i vänster ben, och satt under hela sommaren i rullstol. Men hon slutade aldrig rehabträna, och fick successivt tillbaka sin styrka.

– Efter sommaren behövde Thomas gå tillbaka till jobbet, och jag skulle vara ensam med Elliot. Och han blev bara större. Hur skulle jag kunna skydda honom när han börjar gå och springa? Jag kände att jag liksom måste klara detta, och började gå flera mil om dagen med vagnen som rullator.

Elliot blev dock aldrig ett barn som sprang iväg från mamma. Maja berättar hur deras starka band känns som att det är på en annan nivå, och att Elliot sedan tidig ålder varit oerhört klok och förstått sin mammas begränsningar.

”Du är jätteduktig mamma”

– Idag funkar det mesta förutom min vänsterfot. Så jag kan gå, men jag kan inte springa och det kan vara svårt att vara i skogen eftersom marken är så ojämn.

Men det är inget som besvärar Elliot.

– Ibland när vi är ute märker han att jag har det tufft och då kan han säga saker som ”du är jätteduktig mamma”. Eller om jag förklarar att jag inte kan göra något så säger han ”det är lugnt mamma, du är bra på så mycket annat”.

Hon tillägger:

– Jag är ibland skitledsen, arg, besviken och frustrerad över hur min situation blivit. Men hade jag bara vetat att jag fått honom så hade jag tagit den här blödningen flera gånger om. Ibland måste man bara hitta det bra i det dåliga som händer.