Hon hade varit ofrivilligt barnlös – fick ändå förlossningsdepression

Alexandra Shafranov är bärare av något som kallas en balanserad translokation, en genetisk åkomma. Sjukdomen påverkar egentligen inte hennes hälsa, men gör det svårt för hennes kropp att bära friska barn.

– Det är lite svårt att förklara hur det fungerar, men det innebär i alla fall att risken för missfall, eller att barnet blir allvarligt sjukt, är väldigt stor, säger Alexandra.

Generellt brukar inte de drabbade veta att de har det först då de vill bli gravida, när de får svårt att behålla barnet i magen. Men Alexandra berättar att hon vetat om sin translokation hela sitt liv, och att det är ärftligt och förekommer i hennes familj.

”Jag hade så bråttom att ersätta det där hålet i magen”

Alexandra längtade efter barn, något som förstärktes ytterligare efter ett missfall 18 veckor in i graviditeten. Hon bar på en stor sorg över förlusten, men det var inget hon riktigt tillät sig själv känna då.

– Jag var i chock så himla länge, och jag bearbetade inte missfallet alls. Jag hade så bråttom med att ersätta det där hålet i magen med en ny graviditet.

Enligt alla doktorer hade allt sett bra ut, och dottern som hon och hennes make Johan aldrig fick träffa, skulle enligt kontroller vara helt frisk.

– Det var ett perfekt ägg, och i min värld är det absolut inget man kan ta för givet. Jag tänkte att det inte fanns en chans att jag skulle få ett helt friskt barn till. Två på raken, det går liksom inte.

”41 veckor av katastrofläge”

Men Alexandra och Johan hade tur. De blev gravida igen och även denna gång verkade allt se bra ut. Men oron för att samma sak skulle upprepas fanns alltid med dem.

– Det var verkligen 41 veckor av katastrofläge. Man gick nästan som timme för timme, kollade – blöder jag – blöder jag inte? En gång i vecka tolv började jag också blöda, och då tänkte jag att nu är det kört. Men det var som tur bara ett brustet blodkärl. Men detta ledde verkligen till att man var på helspänn hela tiden.

Alexandra var inte bara rädd för att förlora barnet. Hon visste också att även om allt såg bra ut enligt kontrollerna längs vägen, finns alltid risken att barnet skulle kunna födas med en allvarlig sjukdom. Hon vittnar om hur hon efter förlossningen, så snart hon fått reda på att sonen Henry var frisk, svimmade av.

– Det var som att alla anspänningar jag burit på så länge just då bara släppte. Så jag har nästintill inga minnen de första timmarna efter förlossningen.

”Jag lever en timme till”

Men trots den oerhörda längtan efter barn – och lyckan över att Henry var frisk – så var det något som inte stämde. Katastroftankarna kom tillbaka och accelererade.

– Jag kunde inte riktigt lita på att det skulle hålla i sig, att Henry skulle leva. Jag hade en enorm rädsla för plötslig spädbarnsdöd, så jag kunde inte sova, jag kunde inte gå ifrån honom. Det där katastrofläget, det här kriget, det bara fortsatte.

Hon fortsätter:

– Man kan säga att jag gick in i väggen rejält. Jag såg liksom ingen mening med någonting och det blev väldigt mörkt där ett tag. Jag gick där med vagnen och tänkte ”jag lever en timme till, en timme till”. Det har inneburit konstant krishantering de två första åren och det är egentligen inte förrän nyligen som jag börjat kunna lita på att Henry kommer finnas kvar, och att min man Johan kommer finnas kvar.

”Känner mig otacksam”

Enligt Alexandra hade hon inte klarat sig igenom denna svåra period utan Johan, och hon vittnar om att hennes depression gjort att han behövt ta mycket ansvar i sin roll som förälder.

– Han älskar som tur är sin roll som pappa, och ser det inte som jobbigt. Henry är också väldigt pappakär så det går bra. Men det är så klart jobbigt att jag inte kunnat vara den där pigga, lekfulla mamman som jag alltid hade föreställt mig.

Samtidigt beskriver hon en rädsla av att framstå som otacksam. Det kändes inte lika okej att ha varit ofrivilligt barnlös och sen gå in i en förlossningsdepression.

– Jag är med i massvis med stödgrupper på Facebook, där andra par med translokationer delar med sig av sina erfarenheter. Där vet jag att det finns de som trots över 20 missfall fortfarande inte fått sitt första barn. Det gör att jag känner mig otacksam för att jag ändå fick mitt friska barn på andra försöket, medan andra väntar på sin familj, och så går jag här och är ledsen istället för glad.

”Var rädd att de skulle ta honom ifrån mig”

Först efter ungefär sex månader förstod Alexandra vad hon drabbats av, och med det kom en lättnad.

– Det var så skönt när jag kom till insikt att jag var sjuk. Det var inte att jag var en dålig förälder, det var inte mitt fel. Då fick jag hopp i att det här ju är något jag kan bli frisk från.

Hon fortsätter:

– Samtidigt blev jag arg på mig själv som bidrog till att upprätthålla den här fasaden. Jag sa inte något till någon och det fanns flera tillfällen på BVC där de ändå frågar, men jag var ärligt talat rädd att de skulle ta honom ifrån mig om jag sa vad jag tänkte. Nu vet jag att de aldrig skulle bli så, de vill ju bara hjälpa.

I två år var Alexandra djupt deprimerad, och hela tiden fanns rädslan av att folk skulle tycka att Johan gjorde det stora jobbet. Hon tror att det, i kombination med tid, var den stora drivkraften som så småningom fick henne att komma på benen. Idag är hon gladare och piggare, och trivs verkligen i sin roll som mamma. Hennes främsta råd till den som tror sig ha drabbats av en förlossningsdepression är helt enkelt: släpp stoltheten!

– Det finns så himla mycket bra hjälp att få. Ingen kommer att döma – så våga berätta för någon. Om det känns för jobbigt med BVC, börja med en vän eller en familjemedlem. Eller kanske skriv anonymt i en grupp på Facebook om även det är för jobbigt. Ju mer du vågar erkänna, desto snabbare kommer du ur det.