Knäppa saker man får för sig inför förlossningen – 7 mammor berättar
Den berömda gravidhjärnan spökar hos många under graviditeten och innebär ofta att man blir glömsk och tankspridd. Flera kvinnor vittnar även om nya beteenden och tankemönster mot slutet av graviditeten när förlossningen närmar sig och allt fokus ligger på väntan och längtan efter den lilla i magen. En del har blivit som besatta av att göra något specifikt medan andra har hängt upp sig vid en viss aspekt när det kommer till den kommande bebisen.
Här berättar mammor om vad de fått för sig inför sin förlossning – känner du också igen dig?
“Innan min andra förlossning var jag stensäker på att jag själv visste bättre än mödravården när jag skulle föda barn – så till den milda grad att mitt eget påhittade datum (en vecka senare än beräknat datum) var det jag kommunicerade ut till släkt, vänner – och min arbetsplats där jag jobbade in i det sista. Istället födde jag barn ganska precis på utsatt datum och dagen efter förlossningen fick jag ringa från BB och avboka en gravidfotografering: ”Eh, jag kan tyvärr inte komma – jag är inte gravid längre.”
– Malin
”Den helt irrationella paniken som kom krypande då det lilla livet vägrade titta ut enligt bf och dagarna över tiden började ticka på. För det var ju ett litet lejon jag skulle föda till världen. Inte en jungfru. Plötsligt blev det väldigt, VÄLDIGT, viktigt vilket stjärntecken barnet föddes i. Jag hade ju redan köpt/fått en massa gosiga lejonprylar. Till slut kom vårt lilla lejon 10 dagar över tiden och jag kunde andas ut.”
– Jenny
”Jag började boa maniskt. Jag städade som en galning, åtminstone ett par gånger om dagen, och flyttade runt möbler i ett försök att skapa en så optimal miljö som möjligt för bebisen – som ju så klart inte kunde bry sig mindre när han sedan anlände.”
– Karolina
“Du har ju ingen aning om hur det kommer att gå när du väl är på BB, med förlossningen igång. Det i sig är väldigt skrämmande, så det blev väldigt viktigt för mig att planera allt annat. I detalj. Jag skrev långa listor på möjliga scenarier. Skrev ett (över)tydligt förlossningsbrev och packade BB-väskan redan i vecka 32. Dessutom kändes det viktigt att fixa naglarna och välja “rätt” underkläder för den stora dagen. Vilket i situationen blir hur fånigt som helst.”
– Anna
“Båda mina förlossningar har jag – mitt i aktivt värkarbete – fått för mig att personalen på BB när som helst skulle kunna skicka hem mig och att bebisen skulle få lov att stanna kvar i magen. Jag har därför inte vågat gnälla över något utan varit överdrivet trevlig mot alla barnmorskor och sköterskor mitt i plågorna för att inte bli utslängd. När min man frågat sköterskorna om hur många timmar de tror det är kvar har jag hyschat honom för att inte utmana ödet. Inte på grund av platsbristoro, utan helt enkelt för att det känts för ofattbart att det faktiskt skulle komma ut en bebis – även andra gången, när jag faktiskt visste hur det gick till. Först när navelsträngen klippts har jag vågat pusta ut – då fanns det ju ingen återvändo!”
– Sofie
“Jag städade som en galning, alltså så mycket att jag fick sammandragningar. Jag städar visserligen ofta annars, men det här var något extremt till och med för mig. Jag plockade ner ALLA böcker från bokhyllan, dammade dem samt bakom, putsade fönster, skurade kylen…”
– Johanna
”Jag var helt lugn med att gå över tiden. För det GÖR man ju som förstföderska. Men när snittet på fyra dagar efter BF var passerat kom paniken krypande. Att behöva bli igångsatt var skräcken. Så då inleddes projekt få ut bebis NU. Testade alla möjliga och omöjliga icke-vetenskapliga huskurer för att få fart på förlossningen; akupressur, ananas, överdrivet raska promenader, springa i trappor och förstås färdknäppen!”
– Helena