Hon blev gravid med IVF och ovanliga PRP-metoden – fick tvillingar
Emelie Ljungberg försökte får barn i mer än 15 år och vill att fler ska tänka efter en extra gång innan man frågar kollegan i fikarummet om hon har barn.
– Att misslyckas gång på gång är en sorg som går att jämföra med att förlora en nära anhörig. Det är en sorg det är svårt att ta sig vidare från, säger Emelie.
Emelie ligger på en brits i ett undersökningsrum i Aten, där en grekisk läkare ska sätta in två embryon i hennes livmoder. Det här försöket är annorlunda än de hon gjort innan.
Den här gången har läkaren gett Emelie medicin som ska försvaga hennes immunförsvar under tiden som embryot ska fastna i livmoderns slemhinna, och växa till ett foster. I den svenska forskningen finns fortfarande inte tillräckliga studier på att det skulle hjälpa att försvaga sitt immunförsvar så att kroppen inte stöter bort embryot, men här i Grekland har man använt sig av metoden i många år.
Emelie Ljungberg
Bor: Ljungskile
Familj: Mannen Tobias och tvillingarna Sixten och Märta
Jobbar: Med digital marknadsföring och har skrivit boken Längtansresan som hon hoppas ska öka kunskapen om ofrivillig barnlöshet och hjälpa andra som vill bli föräldrar.
Dessutom har Emelie fått en stamcellbehandling, så kallad PRP, som nästan bara används inom plastikkirurgi annars. Den ska stärka slemhinnan i livmodern – och inte heller detta görs vid IVF i Sverige än.
– Läkaren hade testat PRP på en annan kvinna innan och då hade det funkat. Och nu blev jag den andra han provade med, säger Emelie till Motherhood.
"Hade inte en tanke på missfall"
Turerna i Emelies försök att få barn är så många att de nästan inte går att sammanfatta.
Och när hon blev mamma hade hon kunnat prata om hur underbart det är att ha två små tvillingar hemma. Om hur hon och hennes man Tobias efter de oändliga antalen försök, fick Märta och Sixten.
Men istället berättar Emelie om hur det var långt ifrån en självklarhet att det här skulle sluta lyckligt, och om hur det är att vara ofrivilligt barnlös.
– De som inte har någon relation till att vara ofrivilligt barnlös har svårt att förstå det. Någon gång under alla år vi försökte sa en person till mig att, "jaha håller ni fortfarande på med det där? Men det var ju det viktigaste i mitt liv! Det var ett enormt utanförskap varje gång jag blev påmind om andras barn, att jag inte hade några själv.
Innan Emelie ligger på britsen i Aten har hon försökt få barn länge. Om man trots allt ska försöka sammanfatta började hennes barnlängtan nästan 20 år tidigare.
– Jag träffade en kille när jag var 30, men så kunde inte han bestämma sig för om han ville ha barn. Och till slut sa jag att jag kan kompromissa med allt utom det. Då var jag 35 år och det tog kanske tre veckor, så hade han flyttat ut.
Hon började känna sig alltmer stressad under tiden som åren gick. Kompisarna runtomkring blev föräldrar en efter en.
– Jag funderade på om jag skulle skaffa barn själv men kom fram till att det inte var något för mig. Jag beundrar de som gör det men jag ville ha någon att dela både det jobbiga och roliga med.
Ett par månader innan Emelie fyllde 40 träffade hon sin man Tobias.
– Vi blev gravida spontant en bit in i vår relation men fick missfall. Jag hade inte en tanke på att det kunde bli missfall för jag hade haft kompisar som fick barn sent, så jag blev oerhört förkrossad. Det enda som höll mig uppe var tanken på att om det hade gått en gång, så kunde det gå en gång till.
Men efter missfallet blev istället Tobias plötsligt osäker på om det verkligen kändes rätt att skaffa barn.
Jag var enormt avundsjuk och kände att, varför får de ett till barn när jag inte ens kan få ett?
– Det var nästan det jobbigaste i hela den här resan. Att vi inte var på samma planhalva där när vi blivit tillsammans och jag ändå var över 40. Jag visste att klockan tickade och varje ägglossning kändes bortkastad. Men vi gick i terapi tillsammans och kom fram till att vi ändå ville försöka få barn tillsammans
Läste om överaktivt immunförsvar
Här började parets försök med IVF, först på en svensk privatklinik eftersom Emelie hunnit kommit upp i åldern då det är för sent att göra det hos regionen.
Hon kände sig ganska säker på att det skulle funka eftersom hon nyligen blivit gravid spontant.
Och det funkade.
– Men vi fick missfall igen, den här gången i vecka 11 när man precis börjat sänka axlarna och kunnat slappna av litegrann.
Emelie satte sig för att leta information. Varför hade hon fått två missfall i rad? Hon fastnade för forskningen om immunoligi där man tittat på om ett starkt immunförsvar tenderade att stöta bort embryon i högre grad.
Hon upplevde själv att hon hade starkt immunförsvar och nu fortsatte de IVF-försöken på kliniken i Aten. Här hade man kommit längre med behandlingen där man tillfälligt sänker immunförsvaret, för att få embryot att inte stötas bort av kroppen.
Men efter ytterligare flera turer med IVF-försök och immunbehandling, började Emelie och Tobias till slut överväga den grekiska läkarens rekommendation att använda donerade ägg.
– Först var jag inte alls där och kände att, ska det inte vara mina gener? Jag var ganska arg ett tag på min tidigare sambo och Tobias som i olika lägen tvekat och spillt tid. Varför skulle jag behöva ge upp mina gener på grund av det, kände jag.
– Jag började höra folk prata överallt om likheter mellan sina barn och andra i släkten. På jobbet hörde jag det hela tiden. Det var också en stor sorg för min egen pappa hade nyligen gått bort, och då kändes det som en sorg om hans drag inte skulle finnas hos mina barn.
Men efter en tid av överväganden sa de ja till äggdonation, och nu blev Emelie gravid. Det var ägg från donator nummer två, tillsammans med immunförsvars- och stamcellsbehandlingen som gjorde att det till slut funkade.
"Jag var enormt avundsjuk"
De två embryon som läkaren satte in tog sig, och för nio månader sedan mitt under en pandemi föddes Märta och Sixten.
Även om det såklart är fantastiskt, säger Emelie, bär hon med sig känslorna från hur det var att vara barnlös ofrivilligt.
– Det är många andra som fortfarande försöker och man får lov att klaga på att man är trött som förälder, men jag tycker att man kan tänka på att göra det med andra föräldrar som är i samma situation och inte med vem som helst, för man vet aldrig. Det kan vara någon som själv försöker få barn.
Själv var hon inte öppen med att hon försökte bli gravid i början, och det är många som inte törs vara det menar hon.
– Jag brukar därför säga att man inte heller ska fråga personer om de har barn eller försöker få barn. Det kan man kanske göra med nära vänner men om man till exempel har en ny kollega så måste man faktiskt inte fråga om den har barn. Antagligen kommer det komma fram efter fem minuter ändå!
Emelie vittnar också om att ofrivillig barnlöshet känts som en sorg som inte är vidare erkänd i dagens samhälle. Det är många som inte förstår att det är en utdragen livskris som ofta pågår flera år, menar hon.
Hon kommer in på avundsjuka, för i alla sammanhang pratade personer i Emelies närhet om barn. Om skolavslutningar och luciafiranden på förskolan.
– Jag var inte missunnsam när andra runtomkring mig fick barn, jag unnade dem det. Men jag var enormt avundsjuk och kunde känna att, varför får de ett till barn när jag inte ens kan få ett? Och det var jobbigt att jag förväntades kunna glädjas åt andra, för avundsjukan kändes så ful, säger hon och fortsätter:
– Men efter ett tag började jag faktiskt kunna se det som ett symptom på något jag kände att jag saknade själv, och ha mer medkänsla inför den känslan. Om du till exempel har förlorat ett barn är det ingen som förväntar sig att du ska bli glad när en annan person berättar att hon är gravid. Men att få missfall och misslyckas gång på gång är en sorg som går att jämföra med att förlora en nära anhörig. Det är en sorg det är svårt att ta sig vidare från så länge man inte bestämt sig för att sluta försöka, och då har iallafall jag kommit fram till att det måste få vara okej när man är inne i en så stor sorg, att inte alltid bli glad för andras skull.
En annan sak hon vittnar om är hur personer i hennes omgivning under alla år också ville komma med välmenande råd.
– Det var alltifrån berättelsen om några som skaffade katt och sen blev gravida till att "Du kanske ska prova hypnos?". De flesta är välmenande råd men som utomstående har man ju faktiskt inte en aning om vad problemet är.
Emelie önskar att man som närstående istället bara hade lyssnat mer, och stöttat på andra sätt.
Att tipsa om saker kan lägga skuld på den som försöker bli gravid. Förmodligen har hon redan testat allt man försöker tipsa om, säger Emelie. Och har hon inte det , blir det antagligen bara stressande att det finns något man missat att testa.
– Det var också ofta klassikern att "Om du bara slappnar av så kommer det att gå, och det är nästan den värsta. Vetenskapligt finns det en väldigt liten procent som handlar om att det är bra att inte vara stressad, men det hjälper ju inte att säga.
– Ingen skulle ju få för sig att säga till någon som ser dåligt eller har cancer, att om du bara slappnar av lite så kommer du se bättre eller bli frisk.
Skrivit bok om barnlängtan
Till slut fick Emelie sina barn. Och det är självklart underbart att vara mamma till tvillingarna, säger hon, men hon vill samtidigt fortsätta att sprida berättelsen om hur det är att vara ofrivilligt barnlös.
2019 gav hon ut romanen Längtansresan, som är en självbiografisk roman om Emelies resa. Boken får sitt slut innan Emelie vet om hon kommer bli gravid eller inte.
– Alla resor slutar inte lyckligt och jag letade själv efter berättelser som handlade om resan när man var barnlös, och som inte bara slutade med att det lyckades till slut.
Foto: Privat/Peter Muld
Källa video: Malin Sundler, fertilitetsläkare på Livio.