Hanna blev lämnad av barnets pappa mitt under graviditeten

Sjukhussängen ser ut som den brukar. Där i ligger Hanna och under skjortan buktar hennes gravidmage. För några timmar sen blev hon hämtad av en ambulans för att hon, gravid i vecka 18, fick smärtor i nedre ryggen.

Hon har fått njursten och måste ta morfin för att klara smärtan.

Bara några dagar tidigare berättade Hannas kille att han varit otrogen med en annan tjej under hennes graviditet. Nu har han lämnat stan och under två sommarveckor i slutet av 2010-talet ligger hon själv på sjukhuset.

Tack och lov verkar iallafall barnet må bra.

– Jag förstod att det stod i min journal vad som hade hänt när det var en urolog som kom och pratade med mig. Sjuksköterskorna hade redan varit supergulliga men det här var en sådan skön kirurgsnubbe. Han började med att sätta sig på min sängkant och prata massor. Efter ett tag sa han "Jaha, och gubben stack?". Jag började asgarva för att jag blev så tagen på sängen, i dubbel bemärkelse, haha.

”Skulle vara en sådan jävla katastrof”

Hanna, som egentligen heter något annat, blev lämnad mitt under sin första graviditet. Barnet var oplanerat men för både henne och sambon kändes det rätt att starta familj. Han hade velat ha barn sedan de träffades och nu kände även hon sig redo.

Men några månader in i graviditeten var det något som började kännas fel, berättar Hannas. Hennes sambo hade börjat umgås mer intensivt med en kollega på jobbet.

– Jag försökte skjuta undan min känsla och tänkte, kan det verkligen vara såhär? Det är omöjligt för det skulle vara en sådan jävla katastrof. Det finns liksom inte att han kan vara otrogen nu när jag är gravid.

Men en dag stod Hanna i situationen man ser på film. Med ett kvitto i handen som gjorde att hon förstod.

Hon hade vägrat rota efter bevis men nu låg det där, helt öppet på hallbyrån.

– Det var från ett hotell. Jag förstod direkt.

– Jag kommer ihåg känslan. Det var som att hjärtat höll på spränga sig ut ur bröstet. Jag hörde mina hjärtslag i huvudet, hur det bara dunkade. Och min lilla bebis, som jag bara känt röra sig en gång innan, började volta runt i magen.

”Mitt barn behövde en pappa”

Sambon erkände snabbt. Det var som Hanna befarat, han träffade sin kollega.

Dagarna senare, på sjukhuset, började hon sakta tvingas försöka förstå vad som hänt.

– Där låg jag på sjukhuset medan han lämnat stan med henne. Jag pendlande mellan att vara arg, ledsen, förtvivlad och totalt trasig. Jag var också orolig för hur mitt barn skulle må av alla mediciner jag fick och att jag knappt fick i mig mat eller vätska.

Hannas familj slöt upp omkring henne. Hennes syster och föräldrarna med sina respektive hälsade på växelvis på sjukhuset.

– Även farmor och farfar var mycket uppe hos mig. Det var faktiskt fint. Min farmor var med om samma sak, att bli lämnad under sin första graviditet. Vi var redan nära men nu pratade vi mycket och kom närmre varandra som vuxna kvinnor på något sätt.

Efter ett par veckor blev Hanna utskriven.

Resten av graviditeten färgades av frågan vilken roll hon ville att hennes ex skulle ha för barnet i magen.

– Jag kände å ena sidan bara ”Dra åt helvete du har ingen rätt att kräva något”. Men samtidigt visste jag att mitt barn behöver en pappa och har rätt till en pappa. Barnet hade ju faktiskt inget med den här händelsen i vår relation att göra.

Hanna tror att hennes egna föräldrars separation – och mogna sätt att behandla den – hjälpte henne att ta ett beslut. Hennes framtida barn skulle få rätt till sin pappa och och hon tänkte hjälpa sitt ex att, trots sveket, bygga en upplevelse kring graviditeten och barnets första tid.

– Jag minns att det var så konstigt på föräldrakursen för där var det som ett rosaskimmer över alla andra gravida par men jag ville ju inte ens sitta bredvid honom.

På rutinultraljudet var det dock bara Hannas mamma och pappa som följde med. Egentligen fick man bara ha med sig en person men när hon ringde och förklarade kunde de göra ett undantag.

– Mamma och pappa var glada över det, det var fint faktisk. Vi gick och fikade efteråt. Jag kom dem väldigt nära i allt det här.

Kom tre timmar åt gången

När Hanna några månader senare födde sin son var hans pappa med under förlossningen. Senare har han tackat henne för att hon uppmuntrade honom till att vara där, säger hon.

Hannas mamma flyttade till sin särbo – så att Hanna och bebisen kunde bo i hennes lägenhet. Och det var med blandade känslor som hon fortsatte uppmuntra sitt ex att bygga en relation med deras son.

– Sen kom han hem till oss tre kvällar i veckan, tre timmar åt gången. Jag försökte uppmuntra att de skulle ligga hud mot hud och under tiden kunde jag fixa i köket eller passade på att duscha.

Hanna ammade – men så fort bebisen började äta vanlig mat fick han successivt vara längre perioder hos sin pappa.

– Det började när han var kanske 8-9 månader. Efter ett tag blev det kanske en hel dag och sen en hel natt och sen la vi på fler och fler dagar.

Hur var det för dig att lämna bort honom första gången?

– Det var hemskt, helt fruktansvärt.

Kände sig ensam

Hanna berättar också att hon kände sig ensam och vilsen i sin speciella mammaroll. Den fanns inte porträtterad någonstans upplevde hon.

– Jag kände mig så himla ensam. Man fick aldrig får läsa om det här i mammatidningar och alla antar att man har en partner om man har mage.

När hon slutligen kände sig redo att träffa någon var det svårt med en bebis.

– Det blev liksom dubbelstraff. Han utan mage och utan att bo med en bebis, kunde dejta om han ville. Men jag som blev lämnad ensam hade det svårare med det. Jag tror inte heller folk såg hur ledsen och sårad jag var. Det var ju så dubbla känslor för jag har aldrig varit lyckligare heller. Att vänta ett barn och få en liten bebis är ju värsta lyckoruset. Och på ett annat plan var jag bedragen och superledsen. Tack och lov tog lyckan över min son ändå överhanden.

”Jag och min son har som telepati”

Idag har bor Hannas son varannan vecka hos sin pappa. Både Hanna och hennes ex har träffat nya partners, och Hanna har fått ett till barn.

Hon träffar sitt ex utan problem och de umgås vid skolavslutningar eller födelsedagar. Men det tog ett tag att komma dit, säger hon.

– Efter kanske fem år var det som att allt kom ikapp mig. Jag hade en helg där någon gång när jag bara grät och plötsligt kunde se det utifrån. När det pågick ville jag inte göra mig till ett offer eller tycka synd om mig själv men nu var det som att jag såg att det faktiskt var ganska synd om mig. Jag kände mig plötsligt ledsen för min egen skull, för att jag behövde gå igenom allt det här. Men efteråt det var det också som att jag kunde läka såren och sveket helt.

Bandet som Hanna har till sin son än idag liknar inget annat, på grund av vad de gått igenom tillsammans tror hon.

– Vi har nästan som telepati. Han är otrolig på att läsa av mig varenda sekund. Och så var det ju under hela graviditeten, varje gång jag var ledsen så satte han igång att sparka.

Foto: TT