Madeleine och Sina har försökt få barn i tio år – nu har de äntligen fått en dotter

Efter reklamen: TV: Det här är ofrivillig barnlöshet

Sankt Petersburg, september 2020. Det är inte lika isande kallt som när de var här senast, i januari. Men nervositeten är densamma, om inte värre. Madeleine, 38, har bestämt att det här får bli det absolut sista försöket att bli gravid. Lyckas inte kliniken de anlitat hjälpa dem heller den här gången, ger hon och maken Sina, 40, upp.

Efter ett decennium av missfall, hormonsprutor, IVF-försök och en ständigt närvarande och desperat längtan efter ett barn, orkar varken kroppen eller psyket av mera. This is it.

– Hela min 30-årsperiod har jag ägnat åt att försöka få barn. Livet har varit on hold, jag minns knappt någonting från de här åren nu i efterhand. Vi levde i den här världen hela tiden, åt och sov i den. Jag känner mig snuvad på den här perioden av mitt liv, säger Madeleine.

Drabbades av utomkvedshavandeskap

Hon och Sina träffades i 20-årsåldern och har alltid drömt om att få barn. Madeleine kommer från en stor familj med tre syskon och många syskonbarn, och har alltid sett det som en naturlig del av livet att bli förälder. Som 22-åring blev hon gravid – men drabbades av utomkvedshavandeskap, ett ovanligt tillstånd där ett befruktat ägg fastnar på vägen till livmodern.

Till följd av det fick hennes ena äggledare opereras bort – och Madeleine och Sina insåg att det kanske skulle bli lite knepigare än de tänkt sig att skaffa barn i framtiden. Men att det skulle ta nästan ett decennium hade de aldrig kunnat föreställa sig.

– Vi började försöka få barn för tio år sen och fick utomkvedshavandeskap igen ganska omgående. Efter det inleddes vår IVF-resa ganska snabbt, säger Sina.

Testade IVF – utan resultat

På Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg gjordes tre IVF-försök. På det tredje blev Madeleine gravid, men fick missfall i vecka nio. De började då se sig om efter privata alternativ, eftersom de inte hade några landstingsfinansierade IVF-försök kvar. Kliniken de valde kunde visa upp goda resultat, och läget kändes trots allt hoppfullt. Madeleine gick igenom två äggplock och totalt åtta insättningar – men det hela slutade inte i någon graviditet, utan i stor besvikelse.

– Det slutade med att de inte ville ha oss som patienter längre. Trots att det fortfarande fanns möjligheter att utröna rekommenderade läkaren oss att överväga adoption istället, säger Madeleine, och Sina fyller i:

– Det var ungefär som om vi sprang ett maraton som tärde på precis allt i livet, men som vi hade gett oss fan på att gå i mål med. Och så kom det en expert och sa att det här med maraton är inte för er, testa något annat istället. Det var förfärligt och omtumlande att höra.

Ville göra ERA-test – men nekades

I sin frustration över bristen på hjälp, började han på egen hand läsa på om olika metoder det finns att tillgå när det gäller IVF. Bland annat hittade han information om ett så kallat ERA-test, där man kan ta reda på den exakta tidpunkten ett embryo har högst sannolikhet att fästa i livmodern. Istället för att göra insättningen samma dag mitt i cykeln på alla kvinnor, kan man alltså anpassa behandlingen och göra den mer individuell.

Madeleine och Sina var beredda att betala de extra 10 000 kronorna ett ERA-test kostar. Men läkaren avrådde och föreslog att man skulle göra insättningen en dag senare i cykeln än man tidigare gjort. Det lyckades inte. Sina och Madeleine är starkt kritiska till hur de blivit bemötta.

– De här klinikerna har ett utarbetat tillvägagångssätt. Och funkar inte det upplever vi att de är väldigt motvilliga att testa något nytt. I och med att det finns så många patienter har de redan fullt upp – och behöver inte behålla krångliga patienter. Vi hade bra kvalitet på våra embryon och vi var fortfarande unga då, men ändå lyckades det inte. Och de ville inte ta reda på vad som var fel, de ville bara inte ha oss. Det fanns flera vägar att utreda, men de ville inte det. Det såg vi som ett stort svek, säger Sina.

Vände sig till en rysk klinik för IVF

Madeleine, som vid det här laget hade genomgått mängder av hormonbehandlingar och ingrepp, kände att förtroendet för den svenska IVF-vården var i botten. Efter flera år av försök och ett liv där hela tillvaron centrerade kring att försöka bli gravid, hade både hon och Sina fått nog. De bestämde sig för att ta kontakt med en rysk klinik som hade goda omdömen – och där man redan i de inledande samtalen gjorde klart att man exempelvis kunde få göra ett ERA-test.

– Innan vi reste till Sankt Petersburg hade vi nog vissa fördomar om Ryssland och hur det fungerade där, men det är det absolut bästa beslut vi har fattat, säger Madeleine.

Hon och Sina säger att de upplevde en helt annan typ av professionell kompetens och förståelse på den ryska kliniken, de var verkligen i bräschen inom IVF. De kände sig omhändertagna, Madeleine fick både göra ERA-testet och genomgå en undersökning av livmodern. Läkaren gick in med en kamera och upptäckte då att Madeleines livmoder var täckt av polyper efter de tidigare missfallen, vilket väsentligt försämrar förutsättningarna för att bli gravid. Polyperna gick att skrapa bort för att hjälpa livmodern lite på vägen – men i Sverige blev Madeleine aldrig erbjuden ett liknande ingrepp.

– I Sverige gjordes aldrig ens en undersökning för att ta reda på varför vi hade så svårt att få barn, man bara antog att det berodde på det här med äggledarna. Men nu visade det sig att det fanns flera parametrar. Jag bröt ihop när jag fick reda på det – tänk på alla fina embryon vi haft som har gått till spillo för att de inte brydde sig om att kolla det, säger Madeleine.

Föreslog adoption istället

Att vara ofrivilligt barnlösa har tärt hårt på dem båda. Längtan efter ett eget barn har överskuggat allt i tillvaron under nära tio år av deras liv. Medan de flesta i deras omgivning har fått barn, ibland flera stycken, har Madeleine och Sina tvingats stå bredvid och se på. Vissa har föreslagit att de ska adoptera istället, och de upplever att även om folk i deras omgivning menar väl har de svårt att förstå vilken sorgeprocess Madeleine och Sina gått igenom.

Sina och Madeleine på plats på kliniken i Ryssland, där de till sist fick hjälp med att få ett barn. Foto: Privat Alt: Sina och Madeleine har kämpat för att få barn i tio år.

– Om man älskar varandra vill man vara så nära varandra som möjligt och för oss betyder det att ha ett barn ihop. Jag vill ha ett barn som är halva hon och halva jag. Folk kan säga att barnen är det största som har hänt i deras liv, men samtidigt att det inte är för alla och att vi verkar ha det bra ändå. Det är att förringa ens situation.

Övervägde surrogatmödraskap

På den ryska kliniken genomfördes flera IVF-försök. Hormonbehandlingarna slet hårt på Madeleine och paret insåg att de efter alla år började komma till vägs ände. De började fundera på surrogatmödraskap utomlands. I Indien, som var det land som passade deras förutsättningar bäst, är man tvungen att ha varit gifta i två år innan man kan bli godkänd. För att inte förlora tid åkte därför Madeleine och Sina därför in till Göteborg där de gifte sig borgerligt utan att berätta för någon.

– Vi har alltid velat gifta oss och ha en stor fest, men vi ville inte riskera att behöva vänta två år ifall det skulle finnas möjlighet för surrogat. Så vi gifte oss utan att någon visste om det, drack kaffe på McDonalds och gick tillbaka till jobbet.

Gjorde ett sista IVF-försök i Ryssland

I januari 2020 åkte paret trots allt tillbaka till Ryssland efter en längre paus. Madeleine blev gravid – men fick missfall. I september samma år var de tillbaka, nu med insikten att det här var det absolut sista försöket.

– Vi hade kommit till en gräns där vi inte orkade mer. Vi kände att det här är inget bra liv. Madeleine hade tagit mediciner i nio år och vem vet hur det påverkar kroppen. Så den här gången var det väldigt känslosamt att åka till kliniken, för vi visste att det skulle bli sista försöket, säger Sina.

Fick testa PGS för första gången

Nu bestämde sig paret också för att be läkarna utföra något som kallas preimplantation genetic screening, PGS, vilket innebär att embryot testas för genetiska sjukdomar och kromosomfel. De såg det som sitt sista ess i rockärmen, och kände att nu hade de gjort allt i sin makt. Det visade sig att endast ett av fem embryon gick att använda.

– Det var en dubbel känsla – vi var lättade över att ett embryo hade klarat sig, men samtidigt hade vi tänkt använda de övriga fyra till surrogat. Så det här var verkligen sista chansen, säger Sina.

Och på sista försöket gick det också vägen. Madeleine blev gravid och i slutet av maj i år beräknas deras efterlängtade dotter att födas. Men trots den stora glädjen hon känner över att äntligen få bli mamma, kan Madeleine fortfarande inte riktigt slappna av och våga tro att allt ska gå vägen.

– Jag vågar inte vara för glad, för än är hon inte här. Inför varje test eller kontroll är jag jättestressad. Jag bara väntar på nästa bakslag och är hela tiden rädd för att hon ska dö där inne i magen. Samtidigt är jag överlycklig när jag handlar små bebiskläder som hon ska ha.

Drabbades av en depression

Att det senaste decenniet har tagit hårt på dem båda står helt klart. Någon tid eller energi för bearbetning av det de gått igenom har det inte funnits. För Madeleine gick det till sist så långt att hon drabbades av en depression.

– För mig har det handlat om förnekelse, jag har tryckt undan allt och bara kört vidare. För om jag dyker in i det jobbiga och verkligen tillåter mig själv att känna efter, är jag rädd att jag inte kommer upp igen. Det är så jag har löst det, men det kom till ett stopp efter missfallet i januari. Då gick jag in i en depression och blev sjukskriven. Det var också då jag bestämde att nu får det bli sista gången vi försöker.

Tips till andra ofrivilligt barnlösa

För Sinas del har mycket under resans gång handlat om problemlösning, att ta reda på fakta och läsa på för att komma närmare svaret på frågan om varför just de haft så svårt att få barn. Kanske har det också fungerat som bearbetning i den känslomässiga berg- och dalbana paret befunnit sig under så lång tid. Hans råd till andra i en liknande situation är att skaffa sig så mycket kunskap som möjligt.

– Det vi har lärt oss är att man måste sitta i förarsätet och driva processen själv. Om det inte fungerar hjälper det inte att testa samma sak om och om igen – kräv istället ERA och PGS. Om de inte kan göra det, byt läkare. Man ska inte bara acceptera situationen. Hade vi insett det tidigare hade det sparat oss tio insättningar, tid, pengar och känslor. Jag tycker också att man ska söka sig till stödgrupper på exempelvis Facebook, där kan man få råd och behöver inte känna sig så udda som man annars lätt gör.

Kommunikationen är viktig

Något som Madeleine och Sina tycker att har varit, och fortfarande är, centralt för att ta sig igenom en sådan här utdragen och traumatisk upplevelse är att man pratar med varandra.

– Jag och Sina har känt varandra sedan jag var 19 och har en väldigt trygg grund att stå på. Vi har alltid pratat mycket med varandra och det är jätteviktigt under en sådan här resa. Man ska inte hålla allt inom sig, utan prata när det behövs, tillåta sig själv att vara ledsen och sedan gå vidare. Det är jättelätt att gå ner sig, man måste ha ett starkt psyke och en stark relation för att klara det, säger Madeleine.

Ser fram emot dotterns födelse

Med ungefär en månad kvar till förlossningen vågar hon ändå tillåta sig själv att börja drömma om den nya tillvaron som väntar runt knuten. När hon pratar om vad hon mest ser fram emot med att bli mamma, är det svårt att hålla tårarna tillbaka.

– Jag vill bara att hon ska komma, jag vill se henne andas och höra henne skrika. Jag blir rörd av att prata om det, men jag vill bara få se vem hon är. Jag ser fram emot förlossningen, hela den upplevelsen. Även om jag är livrädd för smärtan så vet jag att det är en bra smärta, något positivt. Hon tog tio år på sig, men jag tror att det var meningen att hon skulle komma nu.

Efter tio års väntan – Wilma föddes till slut

Så kom då Madeleines och Sinas efterlängtade dotter till slut. Hon föddes på Östra sjukhuset i Göteborg klockan 04.58 den 21 maj.

– Förlossningen gick överlag bra. Förvärkarna började ca 23:30 och vi födde ungefär fem timmar därefter så det gick snabbt vilket var skönt. Det gick så snabbt så vi inte hann med att få epidural, utan fick en spruta som kallas för spinal. Efter förlossningen förlorade jag en liter blod innan de fick stopp på det. Men utöver det har jag inte haft några större svårigheter efter förlossningen utöver vad som är förväntat som förstagångsföderska, säger Madeleine.

Nu njuter föräldrarna av den första tiden med sin dotter, som ska heta Wilma Rosa.

– Det känns helt fantastiskt. Att få möjligheten att få uppleva detta går knappt att beskriva. Just nu är den mest dominerande känslan tacksamhet och en hel del kärlek. Vi njuter av vår lilla skatt. Varje dag är en gåva för vi har levt med alternativet att vara utan vår dotter i snart tio år. Så för oss är hon inte bara ett barn utan ett underverk, ett mirakel.

Efter reklamen: TV: Fertilitetsläkaren: Så går en IVF-behandling till – steg för steg