Evelina Wall om sitt missfall: ”Gick runt som en vandrande kista”

Jag kommer ihåg den 15 september som om det var igår. Jag skulle ta cellprov och gör där även ett graviditetstest. Efteråt satt jag på bänken utanför och väntade förväntansfullt på svar. ”Nämen! Titta det är två streck” utbrister barnmorskan.

Jag fick med mig graviditetstestet, stapplade hem lite chockad men samtidigt med en lycka som jag tidigare inte känt och ville att hela världen där och då skulle veta att ”VI SKA BLI FÖRÄLDRAR!!”.

Tiden innan vi berättade för våra föräldrar kändes som en evighet. Vi var väl medvetna om att de väntat på detta länge och vi ville så gärna dela vår enorma glädje med dem direkt. Vi hade förberett ett litet rött paket som våra föräldrar skulle få öppna. I paketet hade vi prydligt placerat en vit liten nalle, en pytteliten body och ett hjärtformat kort där det stod ”Ser fram emot att träffa er i maj”. Kameran hade vi ställt upp för att kunna föreviga deras reaktion. Och mycket riktigt, den lyckan och glädjen som infann sig är sparat i hjärnbarken för alltid.

Därefter meddelade vi närmsta vännerna och släkten, och även där blev det tårar och glädjetjut! Jag och mina två bästa vänner planerade och diskuterade, längtade och räknade på hur många månader det skulle vara mellan våra barn. Perfekt, då hinner vi vara mammalediga tillsammans! Så spännande det kändes, detta nya och hemliga, att gå runt med en glad liten bomb i magen.

Trots lyckan fanns en ångest

Drömmar valsade iväg om vem den där personen skulle vara, personen som för alltid framåt skulle vara en del i vårt liv. Jag och min sambo pratade ny bil, vagn, köpte babykläder – så glada över nyheten: vi skulle ju bli föräldrar! Min Pinterest fylldes med bilder på barnrum, två graviditetsappar följdes intensivt av både mig och min sambo och vi drog igång en köksrenovering för att hinna klart innan barnet kom. Allt planerades in i minsta detalj!

Graviditeten tog sig i uttryck både i illamående och en enorm trötthet. Jag kunde inte längre ta i på gymmet och jag som varit en inbiten kaffedrickare kunde inte längre ens lukta på kaffe. Allt detta kändes märkligt, men ändå bra för det var små tecken på att det faktiskt var ett litet liv som växte där inne.

Trots den otroliga lyckan så upplevde jag samtidigt också en extrem ångest.

• Ångest över att 15-20% av alla kvinnor får tidiga missfall.
• Ångest över OM det skulle hända någonting.
• Ångest över att redan ha delat denna glädjen med så många för att kanske så småningom behöva göra dem besvikna.
• Ångest över att denna lyckan skulle vara obefogad.

Ett datum som var extra noterat i mångas almanackor var den 10 november, det första ultraljudet! Men dagen innan rasar världen. Jag ringer in till gynakuten med gråten i halsen: ”Jag blöder”. De ber mig vänta men jag ringer morgonen därpå igen för då blöder jag ännu mer. Jag får komma in fyra timmar senare för att undersökas. De längsta timmarna i mitt liv. På grund av corona får min sambo inte följa med så jag sitter där själv i väntrummet. Mår illa för att jag är så nervös men försöker intala mig själv allt annat än det värsta tänkbara.

Inne hos läkaren känner jag mig konstigt nog lite lugnare. Hon har en elev med sig och jag känner att jag är i trygga händer. Hon börjar med att göra en gynundersökning: ”Allt ser bra ut”, säger hon och jag andas ut. Hon kollar sedan med ultraljud. Det blir tyst. Läkare och elev utbyter blickar. Hon hämtar en till läkare, därefter konstaterar de att de inte kan höra några hjärtslag och att fostret har dött i vecka 7. Det händer att graviditeten avslutas utan att kroppen visar några tecken på det, och att det dröjer flera veckor innan man upptäcker att man har fått missfall. Det kallas för fördröjt missfall eller missed abortion och är precis det som hänt mig.

Allt rasar samman, jag brister ut i gråt och har aldrig känt mig mer sårbar där jag sitter naken i gynstolen. Sex ögon tittar på mig medlidande och jag vill bara ut därifrån. Nu! På parkeringen möter jag min sambo, helt förkrossad över beskedet. Så otröstligt ledsna. Det var ju inte såhär det skulle bli.

Dagen därpå får jag åka in igen och ta en graviditetstannande tablett och tre dagar efter mitt besked planeras en medicinsk abort. Väntan dessa tre dagar var helt förskräcklig. Jag kände mig lurad och ärligt talat äcklad. Att vi under sju veckors tid hade gått och känt på min mage, den hade pussats på, beundrats och efterlängtats – en mage med ett dött foster. Som en vandrande kista.

Fredagen den 13 november. Vi anlände tidig morgon till sjukhuset. Jag var så nervös att jag skakade. Processen blev långdragen och smärtsam men efter smärtlindring och bra hjälp så var det till slut över. Tårarna balanserade på ögonlocken hela dagen. Jag ville vara stark, men det är svårt när det lilla liv, det lilla hjärtat jag trodde slagit i min mage, inte längre fanns, inte var menat att räddas, inte ens menat att leva.

Barnvagnar på stan blir en mental smocka

Stressen jag nu lever med efter mitt missfall är påtaglig. Barnvagnar på stan blir ett "fuck you"-finger mitt i nyllet, min Instagram är fylld med bilder på barnkläder, nyfödda, ultraljudsbilder och glada föräldrar. Det är liksom det enda jag ser. Och trots att jag gläds åt dessa så blir det också en mental smocka varje gång.

Att det här är något som cirka 15 procent av alla kvinnor tvingas uppleva samtidigt som det är så tabubelagt att prata om behöver vi ändra på. Många vet att missfall sker, kanske till och med att det är vanligt, men hur otroligt traumatisk och svår process det kan vara, det pratas det inte lika mycket om.

Många kvinnor väljer att vara tysta, några väljer att berätta om det en tid efteråt – när de fått distans. Kanske efter att de lyckats bli gravida igen. Ett fåtal väljer att berätta om det exakt när det händer, som jag. Jag väljer att berätta om det nu, precis just nu, mitt i spillrorna av ett krossat hjärta som just nu känns helt omöjligt att lappa ihop igen. Mitt i känslan av att alla ben i kroppen är brutna, även om det inte syns utåt. Men jag tänker att det kanske ger en chans för någon annan att lättare kunna prata om det, framförallt att våga prata om det.

Så kära systrar, prata med varandra! Om det där svåra, om sorgen, tomheten men även om hoppet. Ingen människa ska behöva skrika sig blå inombords men le på utsidan. Ingen människa ska behöva lämnas ensam i ett hav av trassliga känslor.

För er som balanserar på samma bräckliga linje av förtvivlan som jag, jag känner med er av hela mitt hjärta! Avslutar som min kära vän citerade: ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in” ❤

Evelina Wall, beteendevetare Finspång