Det här kommer du sakna från småbarnsåren
Häromdagen publicerade en mamma, mitt i småbarnslivet, det här inlägget i Facebookgruppen Heja Livet, ett stort, stöttande och systerligt forum:
”Ni som har stora barn – vad uppskattade ni mest med tiden då barnen var små? Vad önskar ni att ni hade tagit tillvara på? Önskar jag kunde träffa mig själv i framtiden och få rådet att ta tillvara på tiden jag har nu. Jag (och säkert fler med mig) vill bli bättre på att stanna upp och njuta av tiden, då den går så fort.”
Tråden fick så många fina kommentarer som värmer hjärtat för en trött och utmanad småbarnsförälder. Kontentan? Stressa mindre, städa mindre, kramas mer, filma dem – men lägg ner telefonen där emellan.
En av alla de kommentarer som gick rakt in i hjärtat kom från en kvinna som heter Lena:
”Mina barn är 24, 23 och 20 och jag saknar när det var självklart att vi alla var samlade, att få ha alla sina barn i sin närhet samtidigt, nu när de är stora så är det rätt svårt att få till.
Jag saknar rösterna, hur de lät när de var små, ibland drömmer jag om dem som små och då vaknar jag upp med ett hjärta som värker av saknad.
Jag saknar foten som så irriterande råkade sparka mig i ansiktet när vi sov för att min son alltid ville ha någon kroppsdel i kontakt med mig – idag är den foten storlek 47 och rycker till om den råkar stöta ihop med mig.
Jag saknar läggningarna när vi läste böcker och sjöng, då var jag så trött och blev irriterad när de inte somnade så jag kunde få lite egentid innan jag själv skulle sova. Men nu, tänker jag tillbaka på de stunderna som magiska.
Jag saknar att de pratade med mig om livet och ställde frågor som fick mig att inse hur lite jag vet ”varför är stenar gråa” eller ”vad händer när vi dör”.
Men framför allt saknar jag den självklara fysiska närheten, att kunna få en ömhet som är så självklar. Det är inte samma sak när de blir äldre, deras kramar blir snabbare och det är jag som tar all initiativ till närhet.
Men jäklar vad jag har älskat de där liven genom alla skeenden genom deras uppväxt.”
”Ta vara på myset – det går fort över”
Andra fina kommentarer och påminnelser i tråden är:
Jag ångrar mycket att jag inte spenderade mer tid med barnen på deras villkor. Ofta så stressade jag med städning, hämtning, matlagning. Vi gick på öppna förskolan men där satt jag mest och pratade med andra föräldrar eller fikade. Om jag skulle få barn igen, skulle jag gå mer på upptäcksfärd i skogen, pyssla med dem eller bara ligga på golvet och leka mer med dem. Jag la mycket tid på att lyssna på ”vänner” som jag faktiskt idag har väldigt lite kontakt med. Jag skulle vara en mer närvarande förälder och jag skulle ta varje dag som den kom, jag skulle inte lyssna så mycket på andra, ha så höga krav på mig själv, min omgivning och speciellt inte på barnen.
/Alicia
Jag minns den lättnad jag kände när jag insåg att jag kunde strunta i alla idéer om föräldraskap jag haft innan jag fick barn. Hur skönt det var att slappna av och bara följa med i det som var och inte ha så många regler på hur jag borde vara. Då slutade jag att springa till dagis för att hämta “i tid”, jag slutade försöka göra rätt mat hela tiden och jag la ner de storstilade barnkalasen. Jag blev en mycket roligare mamma efter det.
/Maria
Att inte säga “Nej” och “Vänta” för ofta. Någon klok sade när jag väntade barn att när barnen ” bjuder in… ta er tid” det har betytt mycket för mig och min relation till mina nu vuxna barn, TID. Att göra saker med dem en och en är alltid trevligt! Lova aldrig något som du inte kan hålla – bra för allas välmående. Försök att göra barnen delaktiga i de dagliga sysslorna för att vara mer tillsammans men också för att de lär sig massor… behöver inte ta mer tid om man ger dem bra uppgifter, vinsten är allas delaktighet i hemmet men också att barnen tidigt får koll på köket och tvättstugan vilket bidrar till deras självständighet och även självförtroende. Glöm inte att tacka för hjälpen! Alla gillar att både hjälpa till och att göra saker om man blir uppmärksammad för det. Massa lycka till.
/Kristina
Om jag fick önska en sak jag gjort mer av så är det mysa. Vet inte om du ammar, men iaf äter ju den lille. Ta vara på myset kring det, det går SÅ fort över. Och bara försök njuta (vet att det låter som en jävla utopi!), så gott det går iaf. Ta vara på, och njut av, de små stunderna. När allt är mysigt för 10 sekunder typ.
Och! TA TID FÖR DIG SJÄLV! Jag menar det. På riktigt! Du blir en SÅ mycket bättre mamma om du får chans att vara bara du någon stund då och då.
/Frida
Filma barnen nu så kan du njuta sen av hur supergulliga de var.
/Thilde
Strunta i att ha ett tipptopp hem! Var fysisk nära barnen. Mycket kramar, pussar och gos. De vill mindre och mindre sitta i famnen ju äldre de blir och du kanske inte kan tänka dig det nu men kroppen kommer fysisk längta tillbaka till den här tiden då man kunde sitta i soffan med en liten människa tätt intill sig, läsa eller sjunga för den och bara vara där och då. Gör du mycket av det, kommer du ha en positiv känsla i kroppen ihop med saknaden.
Varje ålder har sina utmaningar och nyanser. Man kommer behöva vara “där” och närvarande även senare när de går i skolan, gör läxor, blir osams osv.
Och så acceptans! Det är ok att inte njuta hela jävla tiden. Det är jobbigt med barn. Det är ok att flippa ur men gå undan, sansa sig, andas ut, gå tillbaka till barnet och be om ursäkt! Det är också en bra läxa för barnen att se och lära sig, att mamma är en människa också och att man kan göra bort sig ibland men man får ångra sig och be om ursäkt!
/Maryam
Glöm inte dina vänner! De har (om du är som jag iaf) varit med genom ens kaos hela livet. Bjud in dem i vardagskaoset nu också. Även om det är ostädat och dammråttor i hörnen så bjud över dem på middag eller en fika. Det är så otroligt lätt att tappa sina vänner för man glömmer bort att de faktiskt kan komma fast man har barn.
/Lena
Fyra barn mellan 21-34 och det jag ångrar mest är att jag alltid var på väg mot nästa tvättmaskin, middag eller nattning. Jag läste också en massa sagor och byggde lego och annat, men huvudet var alltid på väg någon annanstans. Det sörjer jag idag.
/Anna
En sak jag läste en gång och tog till hjärtat nu under småbarnsåren är en dikt, kopierar delar av den här:
”There is a last time for everything.
There will come a time when you will feed your baby for the very last time.
They will fall asleep on you after a long day,
and it will be the last time you ever hold your sleeping child.
One day you will carry them on your hip then set them down,
and never pick them up that way again.
You will scrub their hair in the bath one night,
and from that day on they will want to bathe alone.
They will hold your hand to cross the road,
then never reach for it again.
They will creep into your room at midnight for cuddles,
and it will be the last night you ever wake to this.
One afternoon you will sing “the wheels on the bus” and do all the actions,
then never sing them that song again.
They will kiss you goodbye at the school gate,
the next day they will ask to walk to the gate alone.
You will read a final bedtime story and wipe your last dirty face.
They will run to you with arms raised for the very last time.
The thing is, you won’t even know it’s the last time.
Until there are no more times.
And even then, it will take you a while to realize.
So while you are living in these times, remember there are only so many of them
and when they are gone, you will yearn for just one more day of them.
For one last time.”
/Jennie
Men tråden bjöd också på en del ärliga sanningar, som kan vara sköna att få dela i systerskap:
Njuta mitt i småbarnsåren? Herregud, överlev bara. Krama din kärlek ofta, ta på varandra, ta en date bara ni två, drick ett glas bubbel mitt i veckan, lyssna på er musik och lova att stanna hos varandra till det värsta är över.
/Agnes
Man måste ju inte njuta av allt. För mig kom njutningen senare när barnen var större, när de var mindre handlade en stor del av tiden om att stå ut.
/Nina
