Anknytningsteorin – vad är det och varför är den viktig?
Pia Risholm Mothander är barnpsykolog, docent och författare. Tillsammans med Anders Broberg och Pehr Granqvist har hon sammanställt den senaste och viktigaste kunskapen från forskning om anknytningsteorin och dess betydelse längs med livet.
Detta är anknytningsteorin
Anknytningsteorin utgår framförallt från det grundläggande behovet hos en nyfödd att hitta minst en omvårdande person att söka skydd, tröst och stöd hos.
– Det handlar i grund och botten om att det är en liten som knyter an till en stor. Det är en som är svag och en som är stark. Det är den svagare som behöver den starkares hjälp för att överleva, säger Pia. Barn är ju väldigt utsatta vid födseln och de första levnadsåren, de kan inte skydda sig mot faror, inte värma sig, inte ge sig själva mat och så vidare, fortsätter hon.
Men barn har medfödda signaler som väcker känslor och vilja att ”ta hand om” hos vuxna. Pia menar att allt det som vi tycker är gulligt med små barn är där av en anledning. Det är biologiskt nödvändigt att minst en vuxen ska bli så fäst vid barnet att hen sätter sina egna behov åt sidan för att ge barnet den uppmärksamhet som det behöver.
– Små barn har ett fönster öppet mot den som engagerar sig när barnet behöver det, det måste inte vara den biologiska mamman – det viktiga är att någon gör det. Dock är mammor som burit barnet i magen generellt väl förberedda, då de oftast påbörjat sin bindning till barnet redan under graviditeten, menar Pia.
När utvecklar barnet anknytning?
– Åldern har en betydelse; under de första 8-9 månaderna är barnet helt beroende av att någon skyddar, tröstar och erbjuder omvårdnad. När barn visar den så kallade främlingsrädslan demonstrerar de att de föredrar att vara med den eller dem som de vant sig vid. Under det andra levnadsåret stärks banden ytterligare och barnet söker sig både fysiskt och psykiskt till dem de knutit an till och som de upplever kan ge närhet men också stöd i att utforska omvärlden. Barnet vill ha tillgång till sina föräldrar för där finns tryggheten.
Hur många personer kan barnet knyta an till?
Små barn kan ha ett par anknytningsrelationer parallellt, i vår kultur är det oftast två föräldrar, men det kan även vara andra t.ex. tonårssyskon eller mor- farföräldrar. I början handlar det om att finnas där för att uppfatta, tolka och svara på barnets signaler. Det går inte att bli en anknytningsperson om man bara är tillsammans med barnet någon dag då och då, man behöver lära känna sitt barn och kontakten måste präglas av pålitlighet, förutsägbarhet och kontinuitet. Detta är ett problem i delat boende framför allt för de allra yngsta barnen skulle jag säga.
Hur påverkas anknytningen vid en separation mellan föräldrarna?
– Allt beror ju på hur mycket varje förälder ändå tar hand om sitt barn. Finns fortfarande en psykiskt och fysisk regelbunden kontakt behöver det inte bli ett problem. Men jag skulle önska att man kunde hålla ihop under det första året - för barnets och för föräldraskapets skull. Sen kan tilläggas att det under förskoleåren gradvis blir enklare för barn att förstå vilka som har hand om en. Då introduceras nya känslomässigt viktiga personer, världen vidgas men hela tiden finns föräldrarna kvar som en trygg bas. Barnet lämnas till en annan miljö för en kortare tid – men hämtas hem pålitligt och förutsägbart.
Därför är anknytningsteorin så viktig
Anknytning upprätthålls och skapas nytt hos en människa livet ut, menar Pia, men det är framförallt under de första levnadsåren som anknytningen till en vuxen är viktigast.
– De som händer i början på livet är väldigt viktigt för vad som kommer sen. De första åren i ett barns liv är så dramatiska, under denna tid sker en så oerhörd utveckling i hjärnan som påverkar barnets hela fungerande. Det funkar inte om det inte finns någon som tar hand om det växande lilla livet, säger hon.
Pia menar på att trygga eller otrygga anknytningsmönster under barnets tre första år tillsammans med många andra livsfaktorer påverkar en persons känslomässiga relationer för resten av livet. Detta kan visa sig både i arbetslivet men också i exempelvis tillitsproblem eller överdriven rädsla att bli lämnad av en partner.
– Men det behöver inte vara så att man har svårt med relationer för att man haft en känslomässigt ”dålig” uppväxt. Ofta kan man som vuxen reflektera över vad som varit bra och mindre bra – och således få distans till det man varit med om. För en del kan det vara värdefullt med psykoterapi för att nå dit, säger Pia.
Hur utvecklas en trygg anknytning hos barnet?
– En bra anknytningsrelation växer oftast naturligt fram genom att den vuxne är närvarande, försöker sätta sig in i barnets situation och vara lyhörd för barnets behov just i denna stund. Sedan är det viktigt att man som förälder har tillit till sin egen förmåga att ta hand om sitt barn också på lång sikt. Man har ofta bättre koll än vad man tror, och man ska inte känna sig så orolig över att det blir fel. Ingen är perfekt, men det viktiga är att man vågar be om förlåtelse om man råkat gå över gränsen någon gång. Det är viktigt att tro att reparation är möjlig. Relationen mellan förälder och barn kommer naturligt innehålla både glädjestunder och irritationsstunder – och så ska det vara, det viktiga är att undertonen alltid är att ”jag har tid för dig och jag är uppmärksam på dina behov – och jag är beredd att kompromissa”.
Boktips!
Anknytningsteorin är en vetenskaplig bok som riktar sig till studerande och yrkesverksamma i flera områden inom psykologi. Om du vill läsa en mer populärvetenskaplig upplaga inom området, rekommenderas Pia Risholm Mothanders och Anders Brobergs tidigare bok: Att möta små barn och deras föräldrar i vården – där vanliga samtal mellan föräldrar och BVC skildras på ett vardagligt sätt.
