Mammans råd: Ha aldrig dåligt samvete under inskolningen
Föräldrar ska aldrig ha dåligt samvete för en inskolning som inte blev som man hoppats. Idag ser mamman Patricia Svensson med nya ögon på dotterns första kaosiga tid på föris – och har ett råd till alla föräldrar!
När Patricia, 25, skulle skola in dottern Tindra på förskolan gick ingenting som hon hoppats. Dottern skulle börja på föris lite efter att hon fyllt ett år och Patricia var extremt nervös.
– De första dagarna hade hon verkligen superkul, jag var nog mer nervös än henne.
Men dagen då hon skulle vinka hejdå till dottern och gå därifrån första gången var verkligen fruktansvärd.
– Jag stod i hallen på förskolan med en superledsen Tindra som kramade sig fast i mig. Jag stod där och tänkte ”Vad är det man gör nu?”. Personalen var lugna och sa bara att det kommer gå över. Sen gick man? Det känns så sjukt att tänka sig tillbaka, att jag gick därifrån när hon hade sån separationsångest...
Patricia ringde till sin egen mamma och storgrät.
– Jag berättade för henne hur usel jag kände mig, att jag ville hämta henne igen. Min mamma sa att jag skulle försöka lugna ner mig och ge det en chans. De få timmarna har aldrig känts så långa, alla tankar man han tänka den stunden.
Familjen Svensson Persson
Familjemedlemmar: Patricia, 25 och Anton, 26, dottern Tindra ,7, och sonen Timo, snart 2 år
Bor: Östra Göinge
Gillar: Att pyssla, laga mat, baka och åka på äventyr
När Patricia hämtade Tindra hade dagen gått helt okej. Tindra hade varit ledsen en stund på dagen men hade annars lekt och utforskat, sa pedagogerna. När hon mötte Patricia i hallen började hon dock gråta och krama henne.
– Min första känsla då var att hon har absolut inte trivts där, säger Patricia som berättar att hon skulle ha läst av situationen annorlunda idag, när hon har några års erfarenhet av förskolan:
– Blir ditt barn ledsen när du kommer tillbaka så är det inte för att de mått dåligt där, det är för att de blir så himla glada av att se dig/er komma tillbaka!
”Jag är så glad att jag berättade”
Men där och då fortsatte inskolningen med gråt och kaos.
Tindra var lika ledsen varje gång det var dags för lämning och efter ett tag kunde Patricia inte släppa tvångstanken på att personalen ljög att det gått bra efter att hon försvunnit.
– Jag trodde på riktigt att de ljög för mig, att hon gick ledsen hela dagen, så jag behöll henne faktiskt hemma ett tag till. Jag kunde verkligen inte lämna henne. Jag tror det valet var både bra och dåligt i efterhand.
– Det var bra, för Tindra hann bli äldre och kanske känna sig mer bekväm i sin roll på förskolan. Det dåliga att man fick börja om allt, och så blev det tyvärr. Samma sak fick vi göra igen, men denna gången berättade jag för pedagogerna att det inte kändes alls bra. Att jag kände mig rädd, ledsen och så vidare.
Att hon vågade berätta om känslorna förändrade allt. Nästa inskolningsförsök gick inte heller smärtfritt – men oändligt mycket bättre.
– Jag är så glad att jag berättade för dem hur det låg till, de var verkligen superstöttande! Nu fick jag bilder på henne stup i kvarten! Lämningarna fortsatte med att hon var ledsen, det var lika jobbigt varje gång. Men det positiva var just att jag hade yttrat mig, så personalen skrev vad hon gjorde, skickade bilder och jag kunde ringa dem närsomhelst om jag undrade något.
Efter ett bra tag började det bli bättre för Tindra på förskolan. Förutom att Patricia fick bilder och meddelanden skickade till sig fick hon sitta kvar en stund i lärarrummet under de jobbigaste lämningarna.
Tindra blev äldre och började förstå mer. Snart uppskattade hon att komma dit och började leka med kompisarna.
– Det var en lång väg, det var jobbigt, kämpigt och ångestladdat varje gång hon blev ledsen. Men! Man måste komma ihåg att de är små, det måste få ta tid för barn också att vänja sig, säger Patricia.
Vi måste ge dem känslan av att de är trygga där de är, annars hade vi inte lämnat dem.
Idag har hon lärt sig att det kan vara jobbigt att lämna ett ledset barn men att det oftast inte är någon fara.
– Jag förstår känslan till 110 procent, men för det mesta slutar barnen gråta nästan så fort föräldern/föräldrarna lämnat.
När Tindra blev äldre och började prata mer kunde hon också berätta för Patricia att det aldrig handlade om att någon var elak eller att hon inte trivdes på förskolan. När hon sa att hon hellre ville vara hemma förklarade hon det med att det ju var så hon var van vid att ha det på dagarna.
– Och det är ju inte så konstigt att hon hellre villa vara med mig, vi var ju med varandra 24 timmar om dygnet i över ett år och sen ska man plötsligt bara med massa andra barn och vuxna.
”Försök lita på personalen”
I efterhand har Patricia dragit några lärdomar om inskolningen som hon önskar att hon visste när det var som kämpigast.
– Något jag önskar att jag kunde sagt till mig själv, och vill säga till föräldrar som går igenom detta just nu, är att våga visa hur du/ni känner. Berätta för personalen precis allt du känner, att du vill att de skriver, skickar bilder eller ringer dig.
– Och en till superviktig grej att ha i åtanke när man står där är att barnen känner av våra känslor så tydligt. Visar vi oro så kommer våra barn att känna oro. Vi måste ge dem känslan av att de är trygga där de är, annars hade vi inte lämnat dem.
– Och framför allt, försök lita på personalen, säger de att det är bra så måste det vara så. Där är alltid fler än en personal, skulle något inte vara bra så kommer det komma fram. Fortsätter det kännas dåligt så be om längre inskolning, jag önskar att jag gjorde det med Tindra, men jag trodde inte att man fick det.
Patricia säger att hon tycker det är viktigt att man vågar visa att allt inte alltid är frid och fröjd med att vara förälder.
– Med det menar jag ALLT som kommer med att ha barn. Ett perfekt exempel är nu i början på terminen när många barn skolas in, och hur jobbig vägen dit kan kännas för många. Jag har läst så många inlägg om föräldrar som har ångest inför att skola in sina barn. Jag tycker det är superviktigt att dela med sig även om det är en sak som inte var enkel eller superkul, för att det kan hjälpa så många att få höra och känna att de inte är ensamma.
”Det kan ta sin tid”
Nu har Tindra blivit 7 år och börjat förstaklass. Patricia beskriver dottern som en energifylld glad tjej – glad att få träffa kompisar och lärare igen.
Lillebror Timo började på förskolan för ett år sedan.
– Det var samma resa då, jag yttrade mig snabbt om att det inte kändes bra och att jag gjort detta en gång innan – och att det kändes fruktansvärt att behöva göra igen.
– Och samma blev denna gång, jag fick bilder och sms hela tiden och jag fick faktiskt sitta i personalrummet när jag kände att det var för tufft att lämna honom, säger Patricia och fortsätter:
– Men därefter började han gilla att gå dit rätt snabbt, han uppskattar ofta att komma dit och leka med sina vänner. Dock har han också dagar fortfarande, ett år senare, där han blir superledsen och det är helt okej!
Precis som vi vuxna har dåliga dagar ibland så har ju våra små också det, resonerar hon.
– Det gäller att hålla ut, det kommer att bli en rutin för barnen, de behöver bara lära känna alla först och utforska allt och det kan ta sin tid. Men det blir bra till slut! Jag vill verkligen önska alla föräldrar ett stort lycka till inför inskolning, det kommer gå superbra!
Foto: Privat
